Egotripp & nostalgisk odyssé
genom delar av mitt liv

Förmätet och oförsynt kanske att lägga ut texten om sig själv så här. Skulle det intressera någon så finns den nu. Att läsa den är ju högst frivilligt...

Lennart Roos, arbetarpojke född 1954 och uppvuxen på Vega i Västerås. Gick grundskola på Vegaskolan, Blåsboskolan och Rudbeckianska eller ”Rudbeck” som det kallas idag, där jag även läste på gymnasium. Under skoltiden var jag ”grabben som kunde rita” och fick ofta uppdrag av olika slag där illustrationer eller andra visuella behov förelåg.

Under sena tonåren och en bit in i vuxenlivet hade jag som hobby att göra så kallade motivlackeringar med airbrush på mc, bilar, dragsters och båtar. Somrarna tillbringades på två hjul runt-runt i norra och södra Europa. Parallellt blev det handmålade affischer för musikerpolare, logotyper för hojklubbar och andra förfrågningar. Ändå dröjde det länge innan jag hittade in i reklambranschen, men i mitten av 80-talet blev det så lite av en slump. Strax innan barnen kom till världen, de tre små pluttarna är förstås vuxna nu och självständiga med intressanta egna liv.
Numera är jag singel och bor i ”Läskiga Skogen” på landet nära Strömsholm, med stillsamma intressen som resor, musik, kultur och motorcyklar. Mer om det här nedan.

Innan reklambranschen kom in i mitt liv hann jag jobba med diverse saker för försörjning som finmekaniker, grovarbetare, byggnadsarbetare, TA (Tradesman’s Assistant) inom gruvindustrin i Australien, budbilsförare, kontrollant, statistiska utvärderingar och en del andra korta deltidsjobb i yngre år. I början av trettioårsåldern började det kännas trist och bortkastat att jobba med något vadsomhelst enbart för försörjning. Jag önskade mig att få uppleva ett starkt engagemang inom en bransch jag kunde brinna för och möjligen även uträtta något som gjorde nytta, något att få uppriktig uppskattning för. Det dök upp så småningom, men först en ”livets resa”.

På språng ut i världen!

Ett galet och härligt språng togs våren 1979 då jag sa upp mig från ett fast jobb, sålde bostadsrätten, parkerade bågen i en god väns gillestuga och tog Transsibiriska järnvägen österut genom gamla Sovjet till Stilla Havet tillsammans med min bästa polare Östen Lundman. Fortsatte med båt till Japan och Taiwan. Ö-luffade i Phillippines och reste runt i Sydostasien – Singapore, Malaysia, Indonesien, Thailand. Sedan Australien ett halvår, där förutom sol o bad o galenskaper, reskassan förbättrades med kroppsarbete inom gruvindustrin och ett antal ökenveckor med att i egen regi leta marknära guld ”in the outback”. Därpå mer Sydostasien och från HongKong via Seoul till USA. Först Hawaii, sedan California, vidare ner i Mexico och Guatemala där vi trivdes ”för” bra mellan vulkanerna och blev kvar länge. Vi hade nosen inriktad mot Sydamerika och Rio men slantarna började tryta, krigszoner gjorde vägen svårframkomlig och vi vände om. Upp till Texas, Arkansas, Tennessee, Missouri, Illinois, Wisconsin, Michigan och Ontario Canada norr om de stora sjöarna. Ner via Niagara till New York och över till London och sedan hem.
Många anekdoter finns förstås att berätta från den touren.
Långa tider levde vi som ”beach bums” i paradiset bland infödda och andra resenärer på lågbudget. Det gällde att få ut så många dagar som möjligt per dollar, många nätter i bambuhydda blev det... Ett ”slacker-liv” i många stycken, samtidigt som man lärde känna sig själv och väldigt mycket om de kontraster världen består av och hur samhällen och människorna fungerar. Och inte fungerar. Det mest naiva inom mig från den skyddade uppväxten i ankdammen Sverige fick sig åtskilliga törnar, då en ny slags verklighet trängde sig på. Men himla kul hade vi och underbart att upptäcka, trots allt elände på denna jord, så många insiktsfulla, roliga människor det finns från världens olika kulturer.

Sinnlighet, intressen & njutningar

Sinnliga njutningar står högt i kurs. Dit hör mer än man vid ett första ögonblick kan ana, alltså inte bara depraverade och dekadenta sådana. Att exempelvis susa fram på en väl utsorterad mc där allt är optimalt – konstruktion, kraft, fjädring, bromsar, däck och ljud är i balans och matchar varandra. Det är i min värld att betrakta som ”mentalhygien” - en lisa för själen som gör sinnet rent. Speciellt levande känner man sig när man tar det till den yttersta gränsen för sin egen och materialets förmåga, med fördel på en race-bana. Då känns begreppet ”living on the edge” mitt i prick. Efter några varv för att hitta idealspåret, få upp rätt temperatur i motor och däck är det dags att sträcka ut. Sedan när man har max nedlägg i kurvorna, accelererar ut ur apex och däcken klättrar utåt, med kontroll men på gränsen till att det släpper både bak och fram, där varje kroppslig mikrorörelse i varje nanosekund är avgörande... här och nu... adrenalin... sällan har jag känt mig så levande som då. En snudd på erotisk upplevelse. Man kommer hem både snäll och glad. Allt som kommer till en i fartvinden på en vanlig väg är också stor sinnlighet; att luta i kurvorna, känna g-krafterna, se naturens vyer, förnimma dofter och varierande temperaturfält, det är sammantaget avsevärt mer sinnligt betingat än tekniskt dito. Även om tekniken i sig kan vara nog så intressant.
Till vänster en nostalgisk samling av de tvåhjulingar jag haft, innan barn och blöjor tog resurser från mitt ego. Just de här exemplaren är inte de som varit mina, men de här modellerna har jag haft, modifierat, förfinat och förbättrat.

Moto Guzzi Stornello 125 cc - från 1971 till 1973
Som mycket lycklig 16-åring hade jag sommarjobbat och kvällsjobbat för att spara ihop till en äkta italiensk hoj. En fyrtaktsstånka med ett ljud som en 500-kubikare, som i marsfart 110-120 km/h drog ca 0,25 liter per mil, på den tiden soppan kostade 1 krona litern. Nästan 50 mil blev det för en tankning på tolv kronor. Den tog mig till norra Lappland för småpengar och till Italien och hem för en dryg hundring. Och gjorde mig berest redan i tonåren.

Norton 650 SS Dominator - från 1973 till 1976
En gammal konstruktion med tonvis av charm, ”Featherbed-ram” som den klassiska racern Norton Manx, med den klart bästa väghållning som den tiden erbjöd och en långslagig parallell-twin med kraft från botten. En numer borttagen detalj var manuell inställning av hög- och låg tändning, för att inte kicken skulle slå av benet om/när motorn baktände. Vilket den ofelbart gjorde om man kickade när reglaget stod i läge högtändning.

Rickman Honda - från 1976 till 1982
Engelsk konstruktion med bröderna Rickmans chassi och deras val av övriga komponenter från olika delar av världen gjorde den till en ”rasren bastard”, som hade; italiensk fjädring fram och engelsk bak, amerikanska bromsar från Lockheed och japansk motor på 750 cc som jag borrade upp till 810 cc och försedde med vassare kammar. Snabbare än det mesta som fanns på gatorna under 70-talet. Extremt roligt fordon, speciellt på knixiga alpvägar.

Ducati Mike Hailwood Replica - från 1982 till 1986
Legenden Mike ”The Bike” Hailwood hade vunnit det mesta som fanns att vinna och la ned roadracingkarriären runt där 60-talet blev 70-tal för att tävla med bil i Formel 1. Gjorde comeback 1978 på Isle of Man med en italiensk Ducati 900 cc och slog världen med häpnad. Igen! Mike vann förstås och Ducati firade med att skapa en gathoj som till designen var en replica av racern. Motorkonstruktionen signerad ”Dottore” Fabio Taglioni är dyrbar att tillverka och ”porr för teknikbögar”, 90-graders tvärställd V-twin (Ducati föredrar att kalla den L-twin) med vevtapparna förskjutna 180 grader så den är helt vibrationsfri. Kanske mest sexigt är att den har spiralskurna vinkelväxlar som driver de överliggande kamaxlarna, vilka är av desmodromisk typ (Desmo = tvångsstyrda ventiler med en kam för öppning och en för stängning, vilket medger snabbare acceleration och retardation för ventilerna, som ger längre öppettider, som i sin tur ger bättre fyllnadsgrad och ett bredare effektregister). Bland det roligaste jag haft, både på vägen och på racebanan var den en dröm att styra, med (för den tiden!) gott om effekt vid alla varvtal och mc-världens vackraste ljud.

1985 till 1992 gled räkmackan in!

Slumpen spelade sin viktiga roll. Våren 1985 under en fikapaus ett nattskift på dåvarande Asea-Atoms Bränslefabrik, fick jag på en anslagstavla se ett upphäftat blad för internrekrytering. En originalare söktes till informationsstaben. Jag sökte och fick jobbet. Då gällde fortfarande reprokamera och ”gnuggisar” för att sätta rubriker och skapa tryckoriginal manuellt. Ganska omgående gick vi över till ”desk-top- publishing” och jag hade tämligen lätt för att lära mig det nya då jag inte hunnit fastna i det gamla sättet.
Vi gjorde mest OH-bilder och trycksaker för de representanter som skulle ut i världen och sälja nukleär energi.
  Våren 1989 blev jag uppmanad att söka en tjänst på GDM, Gunnar Dalborg Marknadsföring. Där gjorde jag två spännande år med bland annat två interna kampanjer för all personal på ABB Sverige, varav en delägarkampanj där anställda uppmuntrades att köpa aktier, sedan en patentkampanj där de uppmanades att uppfinna mer. Vi jobbade med turistkampanjer för Sälenfjällens alla anläggningar och gjorde massor av andra kul jobb inom näringslivet och sponsor-events inom ridsporten.
  Strax innan semestern 1991 blev jag erbjuden att bli platschef i Västerås för Typsnittsarna i Skåne. De hade inte riktigt inriktning på reklambranschen utan var mer inne på produktion för förlag men med ambitioner mot reklamsidan, som var ganska ostrukturerade. Efter ett halvår ledsnade jag och startade eget. I början av 1992 togs det steget och sedan dess har jag drivit min egen låda och exempel på uppdrag kan du se under ”Portfolio”.

The Brown Room

En avkopplad reträttplats för samtal om jobb, skjuta idéer och prata om livet som det ter sig. Hör du till dem som kan njuta av en god cigarr så vet du att det är en utmärkt väg till kontemplation. En slät kopp aromatiskt kaffe och gott prat om det som känns väsentligt, räcker långt annars..

Välkommen!

Annat som får hjärtat att klappa
rofyllt och själen att må bra

Musik -	några prov på min musiksmak här
	SR Världen
	Spotify

Litteratur
Design
Konst
Arkitektur
Natur
Resor
Mat och vin som ”gifter sig bra”
Goda årgångar av mörka destillat i sällskap med en cigarr av klass
Det goda samtalet